Inga konstigheter

Den där minstingen vi har. Han är likt ett Kinderägg med tre önskningar i en. Eller, han är precis som storebror liksom alla de där önskningarna vi drömt om och sen allt det där vi tydligen fick för våra synder… Och han är så mycket 6-åring nu att jag ibland måste stänga dörren om mig och andas långa djupa andetag för att komma i fas igen.

Han är högljudd och lever om. Han bråkar och stökar. Han är obstinat och bestämd. Han går på likt en ångvält. Men liksom balen på slottet är han också alldeles alldeles underbar.

Som igår. Jag försöker lugnt och stillsamt att förklara att det inte är så långt kvar till läggdags nu. Att om han vill ha kvällens äppelbåtar, då är det dags att sluta spela nu och sätta sig med skålen i soffan framför barnprogrammet.

Han säger ”snart” och ”vänta lite”. Jag lirkar försiktigt och klargör att jag faktiskt inte kan vänta, att klockan går vare sig vi vill eller ej. Att det snart är dags för tandborstning och sängen och ja, det är som det är.

Men han… ”JAG gör som JAG vill. Det är DET jag gör!” Jaha. Frågor på det?

  

Känslan av Bali

Jag tänker att jag ska göra allt för att behålla mina intryck från Bali, så att jag kan omge mig och värma mig av minnena under höstens mörka kvällar. Klä mig i bomullsfladdrande färggranna kläder och smycka mig med turkoser och pärlor på läderarmband. Spraya på mig en ljuvlig jasmindoft som doftar av Indonesien och göra den till min.

Jag vill minnas slagverken och flöjterna som mjukt strömmade ur högtalarna kring hotellområdet.

Nusa Duas vita, gula och rosa blommor sakta singlande nedför träden för att pryda sjöstensgångar och naturpooler.

En tidig mörk morgon i Lovina som sakta övergick till magisk soluppgång över havet, med armarna kring minstingen i en fiskebåt med pontoner som försiktigt krusade vattenytan. Blicken som söker längs horisonten och då: Där är dom, delfinerna, ser du?

Slingrande branta djungelstigar och knaggliga stengångar bland fjärilar och vildhöns för att nå fram till vattenfallet Git Git.

Gili Nanggus mjölvita, sammetslena sand i kontrast mot kristallklart vatten i färgspektrats alla nyanser av turkost och blått.

Jag vill minnas allt och liksom inte sluta njuta riktigt än.

Bali, i mitt hjärta.

När jag fortfarande brann

Häromdagen såg jag Blackfish. Om ni inte har sett den, gör det. Som den rörde upp känslor hos mig – och minnen av den tid när jag fortfarande brann. Ni vet på det där intensiva, självsäkra och nästan fanatiska sätt som man kan göra i sina ungdomsår. När övertygelsen är så stark och argumenten är många. När man i hjärtat vet att det man känner är rätt. Att allt annat är fel.

Sådan var jag. Som passionerat deklarerade de marina däggdjurens för mig självklara rätt till frihet. Vilka var vi som tog oss rätten att göra dessa högintelligenta och magnifika varelser till clowner, för vårt eget höga nöjes skull? Vilka var vi att slå sönder de sociala familjestrukturer som annars varar en hel livstid? Vilka var vi att göra det bara för att vi kan och för att sen skylla på att det var för artens bästa, att det var i utbildningssyfte, att det skulle bidra till ökad kunskap och förståelse? Vilka var vi?

Och nu undrar jag igen – vilka är vi? Inte utan sorg i hjärtat konstaterar jag nu att jag inte brinner längre. Jag känner, det gör jag. Det knyter sig i magen och värker i hjärtat. Men jag brinner inte. Jag är inte längre övertygad. För om jag skulle vara det, då måste jag på allvar ta ställning aktivt. Våga vägra. Våga stå på barrikaderna och proklamera att jag inte längre stödjer förtrycket. Läsa på. Ta emot vassa kommentarer och hård kritik från alla dom som inte håller med. Och jag tror faktiskt inte att jag klarar det längre. Är jag för feg eller har jag kanske med åldern bara insett att det faktiskt finns gråzoner och att en övertygad glöd inte räcker. Inte bara.

Men ändå. Jag önskar att jag brann och inte bara pyrde lite då och då. Men det här, det träffar ändå rakt i hjärtat.

I utmaningars tid

Det här att våga nytt, det ligger verkligen inte för mig. Som bekant känns det allra bäst för mig när saker får vara som de är. När grannar bor kvar, även om vi inte ses på annat sätt än ett försynt ”Hej” då och då. När möblerna står kvar där de alltid stått i rum med färg och tapet som när vi flyttade in. När gymnastiken i skolan är på torsdagar och utflykten på förskolan är på onsdagar. När klockan närmar sig 15 och jag får sova en stund på tåget och inte behöver trängas i bil på storstadens gator.

Ni förstår, jag älskar det bekanta. Det trygga, det förutsägbara. Att jag starkt ogillar förändringar är en underdrift. Mitt eget utseende är ett undantag. Håret kan klippas och färgas, sminkningen kan ändras, det går fint. Och på jobbet såklart. Där gör ekorrhjulet mig oinspirerad och lat. Jag behöver bränsle och utmaningar för att prestera som bäst.

Mitt paradoxala jag. Som älskar lugn och ro och förutsägbarhet på fritiden men tvära kast, tempo och hårdknäckta nötter i arbetslivet.

För 2014 är min utmaning visserligen bara ett ytterst litet steg för mänskligheten men för mig ett sätt att vara djärv och självsäker, med en viss risk för misslyckande som jag rart accepterar. Pröva nya saker med ett öppet sinne. Ge mig i kast med stickbeskrivningar som ger mig lätt svindel men som resulterar i ett par alldeles ulligt mjuka och härliga vantar. Sticka ut hakan i arbetssammanhang och säga: Jag tror på det här – nu kör vi! Jag ska sporras där jag tidigare gett upp.

Så tänker jag – är jag inte modig så säg?

Att minnas

Jag har faktiskt skrivit ett annat inlägg idag, med ett helt annat djup och av annan karaktär. Men det blev så mörkt och intimt att jag lämnar det därhän för nu. Tror inte jag är redo att blotta mig så än.

Under kvällen tog så inspirationen en ny vändning. Nya tankar tog form. Hur jag minns. Genom musik. På ett nästan otroligt sätt. Tid och rum, personer och detaljer. Som om jag vore där och då. Oftast med glädje och ljuv nostalgi, ibland så det skär i hjärtat.

För mig är det sällan dofter eller platser som tar mig tillbaka i tiden. Det är musik. Från tidiga år fram till idag. "Sång till friheten" är ett av mina första minnen. Benitas lägenhet på Mellanbergsvägen. En liten ångmaskin som tuffar och puffar på golvet i Stefans rum.

Allt med Ted Gärdestad som är mamma, särskilt "Oh, vilken härlig dag". Och Uffe såklart (eller Ulf Lundell som vi andra säger men för mamma är det Uffe). Hur stroferna som spelas på stålsträngar alltid fick henne att stanna upp, sätta ett finger i luften, blunda och säga: Lyssna på det här!

Och barnen som blir som jag. Tristan kryper nära och spelar "Utan dina andetag" för mig och viskar: Det här är din och pappas låt, mamma.

Jag tänker att han kommer att minnas det. Att hans musikminnen formar honom såsom det format mig.

Sen allt däremellan. Hur jag kastas fram och tillbaka i tidsmaskinen som är musiken. Med glädje och sorg. Men jag minns...

Dagen och vännerna

Nästan från morgonens första vakna andetag kände jag att det skulle bli en sådan dag idag. Dagen som bär med sig en skavande känsla, tankar av oro och ett sting av sorg.

Jag tänker på vännerna. De som finns kvar, de som finns nära, de som valt något annat. De som förut upphöjde mig till skyarna och som nu mest pliktskyldigt svarar på anrop. De som påstod att vi var så nära som tänkas kan men som senare visade sina sanna färger och vägrade stå till svars för de oförrätter som var deras. De som jag nästan glömde bort på vägen men som öppnade armarna när jag hittade tillbaka. De som alltid funnits där och som fortsätter att finnas, genom allt.

Och visst är det väl så, att det är omöjligt att se genom fingrarna när det gäller allt. Att krav på ömsesidighet, ärlighet och rätt och fel måste få finnas här likväl som i vilket förhållande som helst.

Jag är långt ifrån perfekt men jag står för mina brister, ber om ursäkt när jag gjort orätt och försöker bättra mig för att vara den vän jag vill vara. Hellre än att välja något annat. Hellre än att förlora någon som betyder något. Sväljer stoltheten, rannsakar mig själv. Diskuterar, formulerar och förklarar om situationen känns orättvis.

Men det är jag. Och idag är en sådan dag när jag inte riktigt förstår. Det gör mig ledsen idag…

Nu och då

Min mamma frågar mig ibland om det var så här jag trodde att det skulle bli. När jag var sisådär 15 år, om jag då såg framför mig ett liv med villa, man och två gossar. Jag kan liksom aldrig svara på det för jag minns inte alls hur jag tänkte då. Hur jag föreställde mig att livet skulle se ut.

Om jag försöker komma ihåg så kretsade mina tankar mer kring sysselsättning och karriär. Familj? Jag vet inte om jag ens berörde ämnet. Visst uttalade jag bestämt att jag minsann skulle ha två barn, en pojke och en flicka. Pojken skulle komma först och tre år senare skulle flickan komma, som på given signal. Så himla naivt ändå – förstår jag nu.

Istället händer det idag att jag inte riktigt förstår att jag är där jag är. När jag står hemma i köket och rullar köttbullar och kokar gräddsås. Går ner till lekparken och ropar på barnen att ”maten är klar”. När hela familjen sitter tillsammans vid middagen och pratar igenom dagen. I smyg tittar jag på min stilige make som busar med minstingen för att få honom att äta en tugga till. Och sen på vår förnuftige äldste som jag bara måste pussa på just då.

Det blir nästan obegripligt. Som att jag fortfarande bara är en liten gullhöna som låtsas vara stor. Som leker kontor och mamma-pappa-barn. Överväldigande fantastiskt och overkligt på samma gång. Jag tror jag bara blinkade och sen hamnade jag här.

Foto: Malin Lindner